Igår bröt jag även kontakten med en person som har fuckat upp mig jävligt hårt. Jag fick ut allt på honom och sa allt jag velat säga en väldigt lång tid. Spelar ingen roll att "han inte brydde sig och blabla", för nu har jag ändå stått på mig och fått ut mig allt. Nu är det jag som skiter i honom, och inte tvärtom. Varför ska jag ha någon i mitt liv som ändå gång på gång sårar mig och får mig på dåliga vägar? Nej usch, fysatan.

Allt som hänt den senaste tiden slog mig så hårt i hela kroppen så en attack började. Mina attacker har alltid varit ångest och en svart jävla känsla som vill äta upp mig inifrån. Den känslan har varit så stark att jag gjort saker mot mig själv som jag ångrar. Sjuka, skadliga saker. Jag har hemska minnen från de attackerna, så pass att jag får rysningar när jag tänker på dem. Men den attack-känslan jag fick igår var av lycka. Jag grät och grät tills jag blev helt blöt - av lycka! Kände hopp och glädje med mitt liv och med mig själv. Kände att mina vänner uppskattar mig. Och de som visar uppskattning är de vänner som man ska kämpa för att få ha kvar. Jag vill aldrig släppa mina närmsta vänner. En stor, äcklig sten har bara försvunnit från mitt bröst och jag känner mig helt hög. Sjukt. Kommer aldrig glömma den stunden i mitt liv.

Jag tror på mig själv nu. Jag har mål med mitt liv och jag vill lyckas och jag vill vara lycklig. Det här är den härligaste känslan i hela världen. Ser så många möjligheter med mitt liv, att jag kan göra vad som helst bara jag vill. Förut trodde jag inte på mig själv. Jag trodde inte att jag skulle lyckas, och det ledde ju självklart till att jag inte gjorde det - eller rättare sagt, jag gav upp innan jag ens försökt. Men nu jävlar!

Med det önskar jag alla ett awesome påsklov haha!

När jag slutar ska jag hem till Flurry. Hon har opererat öronen (plastikoperation, inte kirurgiskt). Hon ska ta bort bandaget idag :) Hoppas det går bra och allt ser bra ut osv:)

haha så sant...